Ja, inte är det lätt att vara två år och inte förstå varför man inte får bestämma hur livet ska levas. Inte få som man vill, på sitt sätt, när man vill.
Å andra sidan är det inte alltid så lätt att förstå det när man är vuxen heller, så vem kan egentligen klandra vår lilleman...
Nu har vår käre Robin upptäckt att man kan manipulera sin mamma till att lyda ens minsta vink och jag stressar hjälplöst omkring och försöker i det närmaste desperat att få honom nöjd.
Hallå! Nödbroms! Det här går ju inte an!
Nu har det blivit dags för det stora föräldrasamtalet om att visa enad front och sätta gränser. Så här kan vi ju inte ha det. Men hur gör man då?!
Vi vill ge vårt barn trygghet. För att skapa trygghet måste det finnas regler. Logiskt, eller hur? Men hur ska de reglerna se ut då? Han måste få utvecklas, pröva på och våga.
Det är lätt att bestämma innan hur man ska bete sig när det uppstår viljekamper och det är klart att man ska vara konsekvent, men när man står där med ett storgråtande barn framför sig är det lätt att vekna. Får man vekna ibland? Eller?
När det vackraste man har plötsligt slutar gråta, rycker på axlarna och går iväg och leker, har man vunnit då? Det handlar väl inte om vem som vinner, eller? Är han stukad eller har han insett att vi genomskådat bluffen och inte kommer att ge honom vad han nu bestämt sig för att han vill ha?
Frågetecknen hopar sig och ibland känns det riktigt svårt att vara förälder, men när vi kiknar av skratt när vi tillsammans susar utför backen i pulkan, eller skottar av gungorna och gungar med rumporna en centimeter ovanför snömassorna känns det inte det minsta svårt.
Då är det helt fantastiskt underbart att få ta del av denna lilla människas resa mot resten av livet. Då vet man varför man har valt att vara förälder.
/K
Inlägg
